För många år sedan läste jag Moa-Lina Croalls Sen tar vi Berlin och gillade den verkligen. Jag har däremot inte läst Det är jag som är Lisa så jag kan intyga att denna fristående fortsättning fungerar utmärkt på egen hand.
Lisa och hennes bästis Nova söker i början av boken medlemskap i det coola gänget Näbben. Lisa blir den yngsta medlemmen i Näbben med sin tolv år (bästisen Nova är tretton). Ledaren för gänget bestämmer att Lisa måste snatta något som inträdesprov. Hon gör det och blir medlem precis som Nova. Snart upptäcker dock Lisa att Nova träffar gänget bakom ryggen på henne. Hon känner sig utanför och dessutom sviken av sin bästa vän.
I korta kapitel och med ett lättläst språk får vi följa Lisa och hennes relationer till kompisar, familj och tjejerna i Näbben. Lisa kämpar mycket med funderingar kring vad som är rätt och fel och självklart handlar det också mycket om vänskap. Det allra bästa med Jag blundar och önskar mig något är språket. Croall skriver med ett rakt språk helt utan motstånd. Dessutom gillar jag att boken är skriven utan pekpinnar, vad som är rätt och fel är upp till läsaren att bestämma.
