De senaste d
agarnas bussresor har ägnats åt att läsa Tidstvillingarna av Arne Norlin och Sally Astridge. Den kom redan i september förra året.
Jag fastnade fort i historien om tolvåriga Astrid och Tam. Astrid bor i Sverige och Tam på Nya Zeeland. En kväll kommer Tam till Astrid som genom magi. Tams farfar har berättat att alla människor har tidstvillingar, en människa som är född samma år, samma dag, samma timme, samma minut och samma sekund.
Vissa människor (som Tam) kan genom att slappna av resa tusentals mil till sin tidstvilling. Astrid vet ju inte riktigt vad hon ska tro. Att det helt plötsligt dyker upp en kille i hennes sovrum känns ju inte helt ok. Ändå förstår hon det Tam berättar för henne och blir vän med honom.
Och med honom kan hon prata om saker som hon inte kan prata med någon annan om. Om Olivia i skolan, som mobbar Henrietta. Om att Astrid ser allt, men väljer att inte berätta för någon lärare. Att det skaver i hjärtat och samvetet. Vad är det rätta att göra? Vem vill Astrid vara? Och Tam som har andra problem med sin farfar som vill att Tam ska bli den nya ledaren. Om att det är ok att vara rädd. Det viktiga är vad man väljer att göra när man bli rädd.
Jag gillar att det är två författare från olika länder som skrivit boken och ger bilder av hur olika och lika det kan vara att vara tolv år. Jag gillar också att det är övernaturligt, men att det blir det normala. Att själva tidsresandet inte egentligen är det som är i fokus utan snarare relationerna. Jag gillar inte beskrivningen av Astrids mentor Cecilia som står helt utanför det som sker mellan eleverna i klassrummet. Beskrivningen av skolan (i Sverige) känns också lite väl gammaldags för mig. Dessutom, kärlekshistorien hade vi gott kunnat vara utan.
Ändå – jag gillar boken skarpt och ser fram emot att se vad kidsen säger. Tror säkert att den även skulle fungera fint att läsa och jobba med som i en klassuppsättning.
